Rätten att kränka ett barn

Den finns tydligen, den rätten. Jag har precis sett Dokument Inifrån, där man granskade de låga straff som utdöms till vuxna som slår barn. En av flera utgångspunkter var den man som tog sig rätten att örfila en pojke han påstod hade cyklat på en minigolfbana, och sedan när han uppmanades att sluta kallade mannen för gubbdjävel. Gubb.. förlåt, mannen hade ett helt uppbåd pensionärer med sig till rätten, som med det bestämdaste hävdade dels att de minsann fått örfilar när de var barn, och att de inte tagit skada av det. De hävdade också att barn ska visa respekt.
1. Naturligtvis har de tagit skada. De är djupt skadade. De har lärt sig att det är ok att slå andra människor. När denna rättegång pågick skrev en krönikör, minns inte vem, att inne i dessa män som hävdar att de inte tagit skada av att få stryk finns fortfarande en pojke som gråter. Rörande och förmodligen sant, såvida de inte kvävt pojken i sin vuxna självrättfärdighet.
2. "Han visade inte respekt, så jag slog" Va?????? Är det inte precis den mentaliteten vi fördömer hos ungdomar?? Får man någon slags fripass när man passerat 65? Skulle inte tro det, och mannen ifråga visade per omgående att han inte förtjänade någon. Han kom undan med minsta möjliga dagsböter, som av någon outgrundlig anledning sedan halverades.

I programmet tas också en rad fall upp där lärare och en rektor slagit barn, i ett fall (rektorn) för att en pojke haft keps på sig inne, i ett annat fall för att en lärare ville ta en snöboll från en pojke och i ett tredje, där en fritidsledare var gärningsmannen, för att den misshandlade kallat honom idiot. I samtliga fall, utom rekorn, där åtalet lades ned, utdömdes dagsböter för ringa misshandel. I ett fall där istället en elev gav en lärare en örfil blev utfallet misshandel med ungdomsvårdskola som påföljd, med motiveringen att pojken var för ung för fängelse.
Så att slå någon som är minder än dig, som är i större utsträckning beroende av dig, det är ett mildare brott?

Våld mot barn i hemmet har också ökat. Här har det blivit acceptabelt att örfila barn blodiga för att de ska vårda sitt språk, att slå dem för att de "vägrar lyda". Vägrar lyda?? Du kanske har åt helvete fel? Är total lydnad det optimala? Vill man ha barn som växer upp till att bli zombies som lyder? Jag vill det sannerligen inte!
Hemma hos mig gäller regeln: smartast argument för sin sak vinner. Och vet ni; min son har aldrig argumenterat för att vara uppe hela natten, äta godis till middag eller något annat man kan tänka sig att en femåring skulle kunna tänka sig. Däremot lär han sig föra fram sin synpunkt, en livsviktig förmåga för en människa.

Programledaren lägger fram en teori om denna nygamla fixering vid att få barn att lyda: Nannyprogrammen. De som fått en del föräldrar att tro att det är ok att kränka en annan människa för att få vår vilja igenom. Skamvrå, time-out, berövande av älskade leksaker. Jag ska erkänna att jag provade time-out ett par gånger. Det enda som hände var att min son blev förtvivlad och jag fick en kvardröjande känsla av att vara en värdelös mamma. Och det var jag.
Dialog, dialog, dialog.
Har ni inte tid att prata och ha en diskussion med era barn? Ja, då gör ni något annat för mycket!

Det är dags att fimpa Supernanny nu, uppfostringsmetoderna och alla annan dynga, och börja behandla barn som människor. Alla som vill ha en örfil när ni svär; räck upp en hand.
Alla som vill bli av med bilen för ni gav svar på tal; räck upp en hand.
Märkligt, jag ser inga händer.....

Att sörja sitt döda barn är ingen sjukdom

Den 14 april förra året drabbades Sofie Karlsson och Peter Sundberg av det värsta som kan hända ett par föräldrar; deras barn dog. Ett och ett halvt år gamla Viktor gav slutligen upp kampen mot den cancer som härjat hans lilla kropp.
Sofie Karlsson sjukskrevs att sjukhusets kurator, då hennes föräldrapenning automatiskt upphörde när hennes barn dog.
Men räckte det för att hon med rent samvete skulle kunna avstå från att gå till Arbetsförmedlingen dagen efter, och istället sörja sitt barn? Icke sa nicke.
Motiveringen var säkert "Att ditt barn dör är ingen sjukdom", för Försäkringskassan ogiligförklarade återigen vad en yrkekunnig inom sjukvården sagt, och avslog begäran om sjukpenning. Att sörja är heller ingen sjukdom.

Utan minsta tvekan kommer det här att av vissa individer tänkas "REGLER!!!!!! Det finns REGLER att följa!!!!!" Sure, babes....villa man viga sitt liva åt stelbent paragrafrytteri så...
Men nu var det så att Sofie Karlsson överklagade beslutet till Länsrätten, och fick rätt.
Här kan man då tänka att Fk skulle se det som en chans att visa att man även har både ett hjärta och moral, och låta denna dom stå. Men icke.

Att vinna över en sörjande mor har hög prioritet, och Fk valde att överklaga till Kammarätten, dä de idag får rätt: man ska inte inbilla sig att den smärta i själen som ett älskat barns död utgör på något vis hindrar en att stå i det kalla samhällets raka led.

Man får väl gratulera till en skamlig seger. Fråga er aldrig varför ni tillhör Sveriges mest illa sedda myndigheter, visar man ingen respekt ska man heller inte ha någon


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6706674.ab

Galna Birgitta Olsson

Birgitta Olsson, Fp:s omhuldade donna, går ut och ondgör sig över att mammor ska "tvingas" vara hemma med sitt barn efter förlossningen.
"Det är mammor som är föräldrar i många europeiska politikers ögon. Inte pappor." skriver hon. Ja, du Birgitta, detta må komma som en chock för dig (även om det inte borde det, i allafall inte nu) men det är mammor som är gravida. Inte pappor. Jag vet att det blivit trendigt att påstå att "Vi är med barn", men tyvärr. Det är bara mamman är gravid, och som kan få foglossning, havandeskapsförgiftning, karpaltunnelsyndrom. En del graviditeter går som en dans, och det är ju verkligen jättebra. Men det är fortfarande BARA mamman som är gravid. Det är också BARA mamman som kan amma. Och om amningen fungerar, då ska den banne mig inte ses som fritt tillval.
Men just uttrycket "EU vill tvinga mig att vara hemma med mitt barn" är motbjudade. Tvinga? Om det är ett tvång att vara hemma med sitt barn, då finns det bara en sak att göra: låt bli att skaffa barn. När man tror att karriären är viktigare än det barn man fött (och det är mamman som fött det, inte pappan) då är det dags att läggas in någonstans. Eller så får man göra det där valet som på något vis blivit skamligt: barn eller karriär.
Det borde egentligen vara självklart.

Jag vill påpeka här att jag med "karriär" INTE menar behovet av att ha en försörjning. Jag menar de där jobben som blir en livstil, när man aldrig är hemma före 22, aldrig kan komma på aktiviteter på dagis, och på något vis är stolt över detta, fast man borde skämmas. Ja, något som en position som fullkomligt meningslös EU-minister till exempel.
Rätten för mammor till nyfödda barn att vara hemma borde utökas, inte kringskäras av galningar som aldrig borde skaffa några. Barnen ska ALLTID prioriteras först.



http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6667262.ab

Norrmännen och deras djävla säljakt

I åratal har den norska säljakten debatterats, men mycket lite har hänt. Är det någon som fortfarande minns den norske säljakts Odd Lindberg som rapporterade om den fruktansvärda jakten som bedrevs på Grönland?* Norrmännen blev som galna och Odd Lindberg fick gå i landsflykt i Sverige efter upprepade hot mot honom och hans familj. Detta att mörda sälungar ligger alltså den norska nationen varmt om hjärtat.
Nu är de igång igen, den norska säljägarkräken. På fullt allvar menar man att det är helt ok att "skjuta in sig" på levande kutar. Man skjuter alltså prick på sälungar, och ibland får man in ett dödande skott och ibland inte. Det kunde krävas både två och fler skott för att avsluta lidandet för kutarna.
Detta är naturligtvis allt annat än acceptabelt, och för mig och många andra, är människors syn på djur en klar vägledning om vad de även har för människosyn. Nu tror dock även norsk media att detta kan vara början till slutet för denna norska sedvänja, och man kan ju bara hoppas. Andra kommer att hävda att det är en del av kulturen. Ska då alla kulturyttringar överleva? Naturligvis inte.




*Odd Lindberg ska dock inte generellt ses som ett exempel på en djurvän, då han anmälts för vanskötsel alt. djurplågeri av boskap i Sverige. Kanske borde han ha lämnats över till normännen från början.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6580465.ab

Förbannade dagispersonal!!!!

Jag hade stäng av min dator, och hade tänkt gå och lägga mig när jag kände att "Nej, det här måste ut!" Så här kommer det!

Dagis är en institution som SKA lovsjungas. Det är det bästa som någonsin påtvingats mänskligheten.
Detta är inte mina ord, det är en attityd som ligger som en möglig filt över hela samhället. Tycker man inte om dagis och har mage att kritisera något, då är man en djävligt jobbig människa. Jag är djävligt jobbig och djävligt stolt över detta. Alltså är jag en idiot.
Min son har nu gått på dagis i fyra år, och skrämmade mycket av den tiden har varit en kamp. En kamp med en liten pojke som är för försiktig och för eftertänksam för att passa in i den färdiga mall som dagis bestämt att ha ska passa in i, som pojke och som barn av idag. Jag ska inte dra alla fighter jag har haft med dem, om allt från att han upprepade gånger kommit hem med intorkat bajs som jag fått skrubbat bort, till det befängda påståendet att det var sekretessbelagt vem som slog honom.
"Så är det förstår du!"
Den gången drog jag in både den högste ansvarige för barnomsorgen i Örebro kommun och kommunjuristen, som fick ringa upp och knäppa dem på näsan. Då var det jag som sa "Så är det förstår ni!"

Nej, jag ska berätta om idag, när jag kom dragande med matkassar upp till öronen, och bad min lille, i allmänna sammanhang, tillbakadragne son, att få lägga allt på hans pulka. Han ville då även lägga sin ryggsäck där, vilket var en självklarhet.
En fet smäll skulle jag vilja dela ut till den "pedagog" som tittade på honom där han stod med rödfrusna kinder och snordroppe hängande från näsan och sa "Nej, nog ska väl du bära din ryggsäck själv?! Du brukar ju vara duktig och stark!". Dagens läxa: du är varken duktig eller stark nu.
Tack och lov fick jag sagt att" Zackarias, han är ALLTID duktig och stark, vare sig han bär sin ryggsäck eller inte".

Här kommer nu dagens läxa, till pedagogerna på Zackarias dagis i synnerhet, men det finns säkert något för alla pedagoger som lurar i buskarna att lära sig:

Ert jobb är att hålla mitt barn (och andras) tryggt, mätt, och belåtet medan jag (och andra föräldrar) jobbar. Hans uppfostran, och formning till den han kommer att vara en dag, den sköter jag. Det är inte ert jobb, eller någon annans, att få honom att känna sig dum, osäker och klumpig. Har ni inget uppmuntrande att säga: Håll då käften.

Jag kommer inte att låta detta passera. Min son behöver inte heller åka "madrass" om han inte vill. Argumentet "de andra tycker det är så roligt" håller inte. Min son tycker inte det, och han kommer varken att bli dålig i skolan, misshandla sin blivande livkamrat eller missa jobberbjudanden för att han skippade madrassåkningen. Lägg ned, överambitiösa skitkärringar!

Så, avreagerad. Nu klarar jag mig förhoppningsvis utan att svära på måndag. Men jag lovar inget...

*..

http://www.cbc.ca/canada/british-columbia/story/2009/11/26/bc-amy-goodman-border-incident.html