Förbannade dagispersonal!!!!

Jag hade stäng av min dator, och hade tänkt gå och lägga mig när jag kände att "Nej, det här måste ut!" Så här kommer det!

Dagis är en institution som SKA lovsjungas. Det är det bästa som någonsin påtvingats mänskligheten.
Detta är inte mina ord, det är en attityd som ligger som en möglig filt över hela samhället. Tycker man inte om dagis och har mage att kritisera något, då är man en djävligt jobbig människa. Jag är djävligt jobbig och djävligt stolt över detta. Alltså är jag en idiot.
Min son har nu gått på dagis i fyra år, och skrämmade mycket av den tiden har varit en kamp. En kamp med en liten pojke som är för försiktig och för eftertänksam för att passa in i den färdiga mall som dagis bestämt att ha ska passa in i, som pojke och som barn av idag. Jag ska inte dra alla fighter jag har haft med dem, om allt från att han upprepade gånger kommit hem med intorkat bajs som jag fått skrubbat bort, till det befängda påståendet att det var sekretessbelagt vem som slog honom.
"Så är det förstår du!"
Den gången drog jag in både den högste ansvarige för barnomsorgen i Örebro kommun och kommunjuristen, som fick ringa upp och knäppa dem på näsan. Då var det jag som sa "Så är det förstår ni!"

Nej, jag ska berätta om idag, när jag kom dragande med matkassar upp till öronen, och bad min lille, i allmänna sammanhang, tillbakadragne son, att få lägga allt på hans pulka. Han ville då även lägga sin ryggsäck där, vilket var en självklarhet.
En fet smäll skulle jag vilja dela ut till den "pedagog" som tittade på honom där han stod med rödfrusna kinder och snordroppe hängande från näsan och sa "Nej, nog ska väl du bära din ryggsäck själv?! Du brukar ju vara duktig och stark!". Dagens läxa: du är varken duktig eller stark nu.
Tack och lov fick jag sagt att" Zackarias, han är ALLTID duktig och stark, vare sig han bär sin ryggsäck eller inte".

Här kommer nu dagens läxa, till pedagogerna på Zackarias dagis i synnerhet, men det finns säkert något för alla pedagoger som lurar i buskarna att lära sig:

Ert jobb är att hålla mitt barn (och andras) tryggt, mätt, och belåtet medan jag (och andra föräldrar) jobbar. Hans uppfostran, och formning till den han kommer att vara en dag, den sköter jag. Det är inte ert jobb, eller någon annans, att få honom att känna sig dum, osäker och klumpig. Har ni inget uppmuntrande att säga: Håll då käften.

Jag kommer inte att låta detta passera. Min son behöver inte heller åka "madrass" om han inte vill. Argumentet "de andra tycker det är så roligt" håller inte. Min son tycker inte det, och han kommer varken att bli dålig i skolan, misshandla sin blivande livkamrat eller missa jobberbjudanden för att han skippade madrassåkningen. Lägg ned, överambitiösa skitkärringar!

Så, avreagerad. Nu klarar jag mig förhoppningsvis utan att svära på måndag. Men jag lovar inget...